Nu närmar det sig ordernligt och allt som händer nu de två kommande veckorna är

så mycket sista gången. Till exempel så var idag sista gången jag var på crossfit.

Det känns jobbigare och jobbigare för varje dag som gånger, i fredags var jag hos

sussi och i vanlig ordning så pyntande vi hennes gran och när vi satt där efteråt i soffan

och tittade på vårt mästerverk så kände jag att jaha det var sista gången jag var med och

pyntande hennes gran och igår när jag stod i Emmas kök och skrattade när vi bakade lussebullar

eller när vi efteråt låg i hennes soffa och tittade på film ja det gör ont i mitt hjärta och när jag hittade

en lapp som elin för länge sedan hade skrivit och lagt i min sko när jag hade tränat idag när jag

packade ja då rann det en tår ner för min kind. Att jag snart ska skiljas från alla dessa fina människor

känns förjävligt! Emelie och jag har hittat varandra denna hösten och vi har så många ggr konstaterat

att det känns typiskt att vi när jag har så lite tid kvar här blivit så nära vänner men ändå glada att

vi blev det nu istället för aldrig. Och ja alla er andra också som blivit en del av mitt liv.
Pappa frågade mig tidigare idag om jag inte har någon ångest och jo det har jag , jäättemycket!

Jag har ju träffat världens bästa vänner här!

Jag har så många gånger haft ångest över att ha bott här och så många gånger jag haft hemlängtan

men nu känner jag hur mitt hjärta slits i två. Det jag egentligen vill få fram av detta inlägget är

att jag kommer sakna er alla så jävla mycket och även om jag tänker att det är mycket som är

sista gången, så kan ni väl alla lova mig att det ALDRIG ALDRIG blir något sista mellan oss?

Jag vill ha er med i resten av mitt liv.