Go your own way
Det sköljer över mig som en våg, en våg av längtan efter
mamma och pappa. Även om det inte var länge sen jag såg
dom sist så saknar jag dom, jag saknar dom varje dag.
Jag tänker ofta om.. tänk om jag inte hade flyttat, tänk
om jag var i jönköping nu.. Tänk om jag för en gångs skull
kunde lita på min förmåga och på mig själv. Det finns vissa
saker man inte vill visa utåt.. jag vill inte visa när jag är ledsen
för jag är rädd att folk ska tycka jag är svag. Istället drar jag
på det där leendet innan jag går utanför dörren och låter
folk i min omgivning tro allt är frid och fröjd fast jag egentligen
behöver prata och få folk att förstå att det inte alltid är så lätt.
Min tryggaste punkt i mitt liv är min mamma och pappa och
det har dom alltid varit och dom har funnits där i samma hus
som jag varje dag. Men nu är min tryggaste punkten i världen 125
mil bort och jag har bara mig själv att lita på. Mig själv, som jag
inte tror på över huvudtaget. Något jag vet att jag måste jobba
på, att lita på mig själv, att tycka att jag är duger. Men då kommer
alla tankar igen, allt jag misslyckats med och all skit jag har i ryggsäcken
och jag är tillbaka på noll. Men jag vill tro på mig själv vill kunna
se mig i spegeln och säga att jag är bra. jag jobbar på det varje dag,
att kunna lita på mig själv.
Men samtidigt vet jag att någonstans inom mig finns en vilja av stål!
En vilja som får mig att vilja stå på mina egna ben och en vilja som
gör mig otroligt envis. Men viljan sviker lätt när saknaden av familjen
kommer. Det är inte länge tills jag står på perrongen och kramar
dom igen, men det känns alltid lika långt bort. För även om jag
är långt bort så är dom min tryggaste punkt i livet och mitt allt.
Men jag jobbar på det varje dag att bli stark i mig själv och kunna
lita på min egna förmåga.
Men just det där tänk om jag inte flyttat och tänk om jag var i jönköping nu.
Är det minsta problemet för om jag inte hade flyttat så hade jag inte
varit där jag är idag. Jag hade inte lärt mig allt jag gjort, jag hade lärt
mig att klara mig själv och framförallt jag hade aldrig träffat mina vänner
som står min så nära och betyder så mycket att det gör ont.
saknaden av min familj är något man lär sig leva med, hur hemskt det
än låter så är det så. Dom är bara ett telefonsamtal bort och jag vet
att för varje dag som går så är jag en dag närmare att träffa dom.
Och med den tanken för det vardagen lite lättare.
Oj vilket långt inlägg det blev.. var tvungen att skriva av mig lite.
Kärlek ♥ :
Kommentarer
Postat av: Emma
<3
Trackback
