Jag har väl inte riktigt förstått förrän nu att vi aldrig mer behöver sätta oss i skolan och aldrig mer kommer behöva plugga. Men nu har jag sökt lägenhet i Luleå och är ett steg närmare att komma bort härifrån. Det är ganska många bollar i luften just nu men det är bra för då slipper jag tänka på allt negativt som sker runt omkring mig. Det är när jag sitter själv som tankarna kommer sakta men säkert krypande. Varför kan jag inte släppa taget? Varför måste han hela tiden finnas i bakhuvudet, när jag trott att allt är glömt så kommer han tillbaka och förstör det. Jag vill inte känna sådär som jag gör när jag ser honom, jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill kunna släppa taget..

Jag undrar varför jag alltid hamnar i denna sitsen? När man tror att allt ska lösa sig så går det åt helvete istället. Jag behöver komma härifrån nu nu nu! Jag vill slippa se honom, jag vill slippa känna det där när jag ser honom. Man känner sig misslyckad man känner att man inte räcker till. Varför ler jag sådär konstigt när jag tittar på honom? Men varför gör han inte samma sak? Varför kan det inte bara gå bra någon gång? Är det för mycket begärt att någon gång få känna riktig kärlek..

Jag kommer sakna att ha min bästa vän nära mig, jag flyttar åt ett håll långt bort som fan och visst väljer jag det själv, men det kommer bli jobbigt i början. När allt känns tungt och jobbigt kommer jag inte ha någon som sitter och kramar om mig och viskar att allt, allt kommer bli bra. Det är dags att försöka vara stark och visa att man kan stå på sina egna ben, jag hoppas bara att jag klarar det.